RÄDDNINGSHUNDEN.

Här kommer en liten berättelse om en hund som är ännu mindre men som ändå är stor i sinnet.

Alltsedan jag 1974 började med hund och hundträning har jag haft rottweiler. Det har jag fortfarande men 1990 skaffade vi en liten schipperke också till familjen.

Hon hette Julia och skulle visa sig vara en alldeles förträfflig liten dam som raskt blev hela familjens lilla kelgris.

1993 fick hon sin första kull valpar, 4 st, och ur den kullen behöll vi en svanslös krabat som vi döpte till Nitro.
Han växte sig stor och stark och när han för stor och stark så fick jag ta över honom från frugan som hade gett honom lite grundlydnad och även ställt ut honom.
Han blev Svensk och Norsk Champion redan vid 15 månaders ålder.
Nåväl, jag och Nitro fortsatte att träna lydnad och även lite spårning och under en semesterresa i Norrland i maj 1995 tävlade vi i appellklass spår, blev 2:a av 11 hundar och blev uppflyttade till nästa klass.
Dagen efter var vi på SKK:s utställning i Hudiksvall och vann lydnadsklass 1 med 178 p.
Dessutom ställde vi ut också och blev BIG-3! Det var en bra helg.

Vi fortsatte att träna och tävla i lydnad och han tog sig till elitklass och som bäst förstapris där.

UTBILDNINGEN.

Under 1995 började jag fundera på att prova att utbilda Nitro till räddningshund.
Jag har utbildat mina rottweilers till bevakningshundar så jag tyckte det skulle vara skoj att utbilda en räddningshund också.
För att utbilda en hund till räddnings-hund måste man genomgå ett s.k. ”inträdesprov för räddnings-hund”där man testar hundens förmåga i ett antal situationer.
Han klarade dessa prov så därmed var det ”bara” att sätta igång.
Vi var 4 st från vår hemmaklubb, Sölvesborgs BK, som klarade dessa inträdesprov och under senhösten 1995 satte vi igång att träna.
Det var en schäfer, en bordercollie, en tervurens och så Nitro.
Vi hjälpte varandra och vi tänkte till  och kom fram till olika lösningar på hur vi skulle träna våra hundar för att så småningom kunna gå upp i slutprov.
Träningen genomfördes på alla möjliga och omöjliga platser.
Vi tränade 2 gånger i veckan och det finns inte ett underlag, inte en byggnadstipp, ingen husrivning, inga förråd eller garage som undgått oss och våra hundar i vår iver att hitta försvunna personer.
Ibland var vi på räddningsverkets anläggningar och tränade, för där kunde vi elda och även ha störande ljud såsom bergborrmaskiner eller kompressorer igång för att vänja våra hundar vid att kunna jobba under ”svåra” förhållanden också. Vi blev ett väl sammansvetsat gäng som såg fram emot varje träningstillfälle.

Att berätta om all den träning och alla de tankar och ideer som vi omsatt till verklighet skulle fylla många tidningar så jag tar istället lite av de delar som jag tycker är viktiga för att man ska få en bra räddningshund.

-”Hittaövningar”:

Går ut på att hunden ska hitta figuranter med hjälp av sin eminenta näsa. Övningen görs enkel i början (tex. vanlig vindmarkering i koppel) så att hunden när den känner doften av människa snabbt kommer fram till belöningen som är människan och blir omklappad. Allteftersom hunden blir säkrare görs övningarna svårare. Denna del av träningen går relativt fort framåt.

-”Markering av hittad figurant”:

Det finns två sätt för hunden att tala om för föraren att den har hittat en person antingen rullmarkering och/eller skallmarkering. Alla hundarna i vårt träningsgäng använde skallet som markeringssätt så därför berättar jag om detta sätt här.
Vi vet ju alla att hunden har en massa olika skäl till att skälla. Det kan vara vakta, varna, lek, tigga, samla ihop m.fl.skall. Vi använder oss i första hand av tigg/uppfordringsskallet och inledningsvis låter vi
hunden förstå att vi har något som den skulle vilja komma åt. Det kan vara en leksak eller en godbit eller något annat som hunden är intresserad av.
Genom att agera  på olika sätt mot hunden vill vi få den att försöka komma åt ”bytet” utan att lyckas och som regel brukar hunden till slut ta till skallet i hopp om att det kan vara ett bra sätt att vinna bytet.
Direkt när hunden ger ljud ifrån sig, det kan vara så lite som ett gnäll eller pip, så låter vi hunden få/vinna bytet som belöning.
Så småningom börjar vi med att gömma personer på alla möjliga platser och låter hunden leta upp och använda sitt skall för att tala om för sin förare att ”nu har jag hittat en”.

-”Dolda figuranter”:

Så gott som alltid när det försvunnit personer vid olyckor eller liknande så är det personer som är helt dolda som är de svåraste att hitta. Det är där som vi har den största nyttan av hundens näsa. Vi börjar därför också tidigt i träningen av våra hundar med att låta hunden leta efter helt dolda figuranter och markera dessa. Vi märkte redan tidigt att det var förhållandevis svårt för hunden att markera figurant som låg under ytan, alltså att skälla neråt men allt eftersom träningen gick framåt lärde de sig även detta.

-”Miljöträning”:

En räddningshund ska ju kunna vara effektiv under svåra förhållanden och kunna arbeta i alla slags miljöer. Det kan vara djupt ner eller högt uppe. Den bör heller inte bli skrämd av öppen eld, rök eller höga ljudnivåer. Även i mörker ska den kunna arbeta.
Vi har tränat på platser som man till vardags inte annars bruka vara på med sin hund. En bergkrossanläggning har varit vår träningsplats där vi varit uppe på silosar och under mark längs anläggningens matarband där personer ”försvunnit”. Räddningstjänstens anläggningar har också använts
flitigt. Listan över miljöer där vi tränat kan göras hur lång som helst.

-”Sökträning”:

Innan våra hundar kunde antas bli räddningshundar måste de också söktränas i terräng för att bli effektiva arbetsredskap. Den träningen är istort sett samma som man bedriver med våra ”vanliga” sökhundar. Dock är det tillåtet att föraren arbetar närmare räddningshunden.

Så småningom började vi att sätta ihop alla de delar som vi tränat med våra hundar för att en dag kunna bli klara för att gå upp i slutprovet för räddningshundscertifikatet. Vi tränade alltmer tillämpat och fick
stor hjälp av klubbens bevakningshundgäng som lade upp övningar åt oss mot att vi betalade tillbaka med samma mynt.

SLUTPROV

Strax efter årsskiftet 96/97 bestämde vi oss för att våra 4 hundar skulle upp i prov i april på räddningsverkets anläggning i Revinge i Skåne. Äntligen var vi så långt med våra hundar att vi nu kunde se målet med allt arbete för att göra våra hundar till en samhällsnyttig individ, som kanske någon gång kunde hjälpa en medmänniska i nöd om olyckan skulle vara framme.
Så kom då dagen då allt skulle fungera inför domarnas kritiskt granskande ögon. Vi kom till Revinge på morgonen den 19 april. Vädret var bra och vi kände av spänningen som låg i luften. Vi fick också reda på att det varit ett prov för 8 st hundar någon vecka tidigare och att ingen(!) klarade sig, (Tack för den upplysningen).

Provet genomförs i två delar där hunden vid samma provtillfälle måste klara båda delarna för att bli godkänd.

Del 1:

Föraren ska tillsammans med sin hund gå genom en ”hinderbana” där det finns 6 (sex) gömställen. Banan är avgränsad i bredd på marken och hunden får ej gå utanför markeringarna. Hunden förs kopplad.
I anslutning till banan finns öppen eld  och diverse maskiner som är igång. I gömställena finns personer, 3-5 st, totalt längs denna bana. Det är omöjligt för föraren att avgöra i vilka gömställen det finns folk utan
hunden får med hjälp av sin näsa, trots störningarna av eld,rök och oväsen, tala om för föraren var de ligger.
Föraren ger då tecken till domarna på att hunden har hittat en person. Under hela provet får förarna inte kommunicera med varandra för att undvika fusk.

Den första hunden som gick genom banan hittade de figuranter som fanns men blev underkänd på grund av att hunden inte markerade tillräckligt bra vid en av figuranterna.
Det kändes svårt för den föraren att falla på en sån sak men så är det.
Så var det då dags för undertecknad att tillsammans med NITRO ta banan i besittning. Tjänstetecknet satt på och vi fick våra instruktioner av provledaren:”cirka 8 minuter har ni på er, ge tecken till domarna när
hinden markerar, gå ej utanför markeringarna, har du några frågor, varsågod att börja!”.
Upp i första hindret, en brädhög med en kulvert under. Nog slog NITRO till med näsan? Vi går tillbaka en liten bit för att få en ny chans. Jomen, visst var där en, NITRO börjar med sitt otålighetsgnäll för att han inte kan komma tillräckligt nära och när efter några sekunder inser att det inte går att komma närmre så kommer skallet. MUSIK i mina öron. Tecken till domarna och vidare längs banan.
Vi kom fram till ett betongrör som var tillslutet i båda ändar. Här brann det på båda sidor om banan så detvar rökigt och varmt vid detta gömsle.
Vi gick sakta runt röret två varv för att vara säkra på att inte missa om det skulle vara någon där. NITRO gjorde inget som tydde på att det fanns någon så vi fortsatte framåt mot nästa svårighet.
En stor igensluten trälåda med en ljudstörning alldeles intill. Det var en gräsklipparmotor på fullvarv utan ljuddämpare som var placerad i en plåttunna för att det skulle låta tillräckligt högt.
Vi gick ett par varv runt lådan och NITRO nosade till synes lite ointressant på lådan men gjorde inget annat. Nu blev jag lite spänd: 3-5 figuranter och bara en på de tre första gömslena.
Banan fram till nästa gömsle var avsmalnad till ca 1 m:s bredd så där fick man hålla i hunden så att den inte gick utanför begränsningarna. Framme vid gömslet stod en bergborrmaskin på ett metallställ av något slag och skramlade något alldeles oerhört. NITRO tyckte inte om detta oväsen utan rusade förbi så fort som möjligt fram till gömslet. Jag såg på honom att han hade lite obehag av oljudet så vi tog det lungt och fint för att komma i balans igen  och få igång näsan och efter några sekunder såg jag på honom att han hade en figurant. Han skallade riktigt fint och jag blev naturligtvis glad och gav honom beröm. Domarna fick tecken och vi fortsatte till nästa ställe. Det var en brunn fast den stod på marken istället för att vara nergrävd. Här brann det också på båda sidor men det bekom inte NITRO. Han gick runt ”brunnen” och började att skalla: ”Husse! Här är en till!”. Nytt tecken till domarna och så vidare fram till sista gömslet.
Det var likadant som första gömslet vi genomsökte och här insmög sig en viss tvekan men efter ett mycket noggrant arbete bestämde han sig för att "här finns ingen". Vi fick domarnas godkännande för ett bra genomfört arbete.
NITRO fick naturligtvis en rejäl omklappning av en mycket nöjd husse så här långt.
Av de återstående hundarna på detta prov klarade sig två till, en border collie och en golden retriver.

Dock hade vi den svåraste delen kvar: det så kallade ruinsöket.

Del 2:
Ruinsöket.

Efter en paus för att organisera upp ruinsöket för de tre hundar som klarat av första delen av dagen så var det dags för elddopet för våra hundar. Det var nu som det skulle visa sig om all vår träning gett resultat.
För att kontrollera att allt var OK med ruinsöket hade man kört detta med en färdig räddningshund och då även satt ”idealtiden” till 20 minuter. Inom området, som bestod av tre kvarter belamrade med allsköns bråte, rivningsrester,kulvertar, skyddsrum, bilar m.m. och var stort som två fotbollsplaner, skulle det finnas 3-5 figuranter gömda. Vi visste alltså inte hur många som fanns i detta område.
Vi tre som skulle göra provet fick en genomgång av provledaren och sen hade vi 5 minuter på oss att lägga upp ”taktiken” för arbetet.

Så var då dags för mig och NITRO att som första hund ta området i besittning. Jag satte på honom tjänstetecknet och eftersom vi själva fick avgöra var vi ville börja så gick jag med honom kopplad på en ”gata” som korsade området för att börja i bortre änden. Jag kopplade loss NITRO och han gjorde en rivstart (det märktes på honom att detta var vad han längtat efter) och sprang upp över en fyllningshög och försvann in i ett skyddsrum. Jag stod kvar för att inte störa honom om han fått vittring på någon.
Efter några sekunder hörde jag hans skall inifrån skyddsrummet och sprang ner till honom. Han stod med framtassarna upp mot en vägg och skällde upp mot taket. Det syntes ingen men tydligen låg det en på
”andra våningen”. Jag tog ur NITRO och gav tecken till domarna att där inne finns en.

Vi fortsatte framåt med mycket stor noggrannhet för jag hade bestämt mig för att inte gå tillbaka in i området även om vi hade tid kvar när vi genomsökt det.
NITRO arbetade mycket koncentrerat och bra och jag kände mig allt lugnare allteftersom vi avancerade in området. När vi hade klarat av två tredjedelar av området hade vi hittat ytterligare två figuranter så vi hade tre figuranter så här långt och rätt gott om tid kvar.

Av den del som var kvar att genomsöka låg en del innanför en mur så vi tog den delen först. Där hittade vi ingen utan vi gick utanför muren för att klara av den sista delen.
Jag satte ner NITRO, som nu började att verka lite tagen men ändå klart intresserad av sitt jobb, viskade några ord i hans öra och så iväg med honom ”SÖK!”. Han följde en raskant av tegelstenar en bit framåt och plötsligt tvärvände han och klättrade upp mot en lucka som var nergrävd i massorna. Han grävde vid luckan några sekunder och så började han att skälla. Nytt tecken till domarna och så skickade jag NITRO de sista metrarna som var kvar av området.
Där hittade han inget utan jag tog in honom: DUKTIG POJKE! DET GJORDE DU BRA!
Jag vände mig mot domarna och fick ett ”GRATTIS TILL DEN NYE RÄDDNINGS HUNDEN!
NITRO fick sin belöning:omklappning och godbitar. Hjälmen som jag burit under provet åkte upp i luften och åskådarna gjorde vågen.

Att hålla på med sådan här utbildning gör att man lär sig mycket om både sin egen och andras hundar.
Då ingen hund är den andra lik så man får hela tiden anpassa träningen efter den hund som man håller på med för tillfället.
Dessutom, utan kunniga och engagerade träningskompisar som ställer upp i vått och torrt så kommer man heller ingenstans.